Nyhetscirkus

Nu var det ett tag sedan någonting publicerades här, men hjulen har nyss satts i rullning tack vare TV4. Igårkväll visade Kalla Fakta ett 40 minuter långt inslag om Stora Ensos katastrofala verksamhet i Brasilien och Sverige som avslutades med en kort diskussion där Sveriges näringslivsminister Maud Olofsson gjorde bort sig rätt ordentligt. Reportrarna på Kalla Fakta har gjort ett bra jobb som säkerligen har fått Stora Ensos ledning att skaka i fåtöljerna. Inslaget går att se på TV4:s hemsida, via den här länken exempelvis: http://tv4.se/kallafakta/608797.html

Här är fåtöljerna som dom sitter och skakar i. Längst till vänster ser vi Nils Grafström, han som gjorde bort sig i teve igår. Skönt att se att någon har råd med strumpor som matchar kostymen i alla fall.

Med anledning av Kalla Fakta-reportaget så publicerade vi en debattartikel i Aftonbladet som går att läsa och kommentera här: http://www.aftonbladet.se/debatt/article1808797.ab

Och i samband med Kalla Fakta-reportaget så publicerade Expressen en liten kort nyhetsartikel http://www.expressen.se/nyheter/1.1040813/har-skovlar-stora-enso-regnskogen

Slutligen så var det debatt på Nyhetsmorgon i morse (11/2) och via http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/581517.html kan man hitta till ”Debatt om Stora Ensos nedläggning av industri”.

A luta é para valer, ne.

Ockupationslägret i São Gabriel

I staden São Gabriel i södra Brasilien har 300 familjer slagit läger sedan de blivit bortkörda från sina marker av de nordiska pappersjättarna Stora Enso och Aracruz.

Den gröna öknen

Eukalyptusträden odlas i raka rader. De torkar ut marken, grundvattennivån sänks och näringsämnen försvinner.

Ny blogg

Hej och hå. Nu startar vi en hemsida för att lansera två filmer om skandinaviska pappersföretag i brasilien. Håll till godo.

Filmvisning på Stora Ensos huvudkontor

World Trade Center, Stockholm, Sverige.

Det här ögonblicket har vi väntat på länge. För nästan ett år sedan var vi här för att förgäves försöka få kontakt med Stora Enso. Då hade vi just inlett våra förundersökningar av företaget. Sedan dess har vi besökt deras eukalyptusplantage och pappersmassafabriker i Brasilien, sett hur grundvattennivån sänks och floder försvinner, hur jorden urlakas och den biologiska mångfalden dör ut, hur marken används till papperstillverkning och export i stället för till lokala livsmedel, hur urbaniseringen och fattigdomen ökar i dessa områden och hur motståndsrörelsen hotas och förföljs. Nu har vi blivit inbjudna till företagets huvudkontor för att visa våran film. Huvudrollsinnehavaren Stora Enso ska äntligen få se ”Det är Sverige som är för litet”.

World Trade Center, Stockholm, Sverige. Så långt ifrån de småbönder och jordlösa som drabbas av företagets aktiviteter i Brasilien. I receptionen får vi våra id-brickor med inträdesnummer och blir lotsade in till konferensrummet ”Chicago”. Där sitter fyra höjdare i Stora Ensos Brasilienarbete från Helsingfors och Stockholm.

- Varsågod att ta kaffe och kakor, säger Ragnar Friberg som är Senior Vice President of Sustainability.

- Vill ni filma? Nej, det får ni inte. Jag känner mig så obekväm på bild, säger Hans G. Lindberg, Manager, Pulp Competence Center.

- Vi kommer inte kunna svara på något om Aracruz. Det är ett annat företag, upprepar Kaisa Tarna-Mani och Antti Marjokorpi om och om igen i kör. Den förre Social Responsibility Manager of Latin America Division, den senare Manager of Forest Environmental Issues.

Vi visar filmen och reaktionerna blir svaga. Den enda som verkar tagen är Hans. Han känner sig personligen påhoppad och säger att hans Brasilien är ett helt annat. Det är ett Brasilien där han gillar att spela golf och där han har varit med och byggt upp en industri som utvecklar landet, berättar han. Kaisa säger att hon inte är särskilt förvånad. Glädjande nog känner hon redan till problemen som vi visar. Ragnar tycker att vi delar samma oro. Vilken är den rätta vägen till utveckling? Antti tycker att vi som goda journalister måste lära oss objektivitet. ”Men det får bli till nästa film”, säger han för att klappa oss på huvudet.

Diskussionen övergår sedan i tekniska detaljer och okonkreta vackra ord. Det heter inte genmanipulering utan genmodifiering och Stora Ensos definition av hållbarhet är ”socialt, ekologiskt och ekonomiskt”. Varken vi eller de blir särskilt mycket klokare. Ansvarsfrågan står länge i centrum. Vilket ansvar har ett nordiskt företag i ett land som Brasilien med korruption och bristfälliga miljölagar? Vilket ansvar har Stora Enso i de företag man samarbetar med? Vad har man för ansvar att ha tillförlitliga miljöfakta innan man börjar sina plantage? Svaren blir svävande. Visst har Stora Enso ett ansvar och visst gör vi vårt bästa, ”men det är ju brasilianarna själva som ska bestämma hur deras land ska se ut”.

Vattenfrågan diskuteras ett bra tag. Det är uppenbart att eukalyptusen och massafabrikerna konsumerar mycket vatten, men vad det har för effekter beror så mycket på var man är, blir deras svar samtidigt som de rabblar egna forskningsresultat och statistik. För att stryka under företagets seriösa satsningar på miljön påpekar Antti om och om igen att de tjänar pengar på det. De använder inte en massa bekämpningsmedel för då skulle de bli av med sina pengar, de förbrukar inte jorden och köper ny för då skulle transporterna till massafabrikerna bli för dyra. Stora Enso är seriösa i sina miljösatsningar. Det är inte bara snack och intetsägande policydokument.

Marken tycker de att de använder på ett bra och effektivt sätt. Eftersom de köper mark från storgodsägare som knappt skapar ett enda jobb ökar eukalyptusplantagen arbetstillfällena i området. En vacker ekvation som inte kräver mycket av företaget. Dessutom tycker de att de gör en stor insats som odlar ursprungsskog på delar av sina markområden. ”Något som lokalbefolkningen aldrig skulle göra”, säger de.

- Men kan ni då förneka vad människorna i filmen upplever? frågar vi. Kan ni förneka alla dessa människors lidande?

- Nej, men när jag reser i Brasilien träffar jag nästan bara människor som välkomnar oss, svarar Kaisa.

När vi går ut ifrån World Trade Center känner jag mig besviken. Det var precis som förväntat. De sitter där så säkra, bakåtlutade i sina stolar och rörs inte i ryggen av våran film och våran kritik. Visst är det en ära att i alla fall bli inbjudna till deras högkvarter, men nästa gång vill jag ta med mig Katia, Jorge, Deusdéia, Ricardo och alla andra vars liv blir direkt drabbade av Stora Ensos politik. Stora Enso står i centrum i deras liv, men själva får de aldrig chansen att komma i närheten av World Trade Center.

Skutskär, Gävle, Sverige.

På eftermiddagen åker jag norrut genom Sommarsverige. Utanför tågfönstret ser jag en enorm pappersmassafabrik med bolmande rök som stör havsutsikten. Jag känner igen stanken från Brasilien. Och mycket riktigt, Stora Ensos flaggor vajar i vinden. När jag färdas upp genom Sverige i sommarnatten är skog, timmerbilar och Stora Enso-loggor det som dominerar mitt landskap. Det är en enorm apparat vi har att göra med. En av Sveriges största industrier som påverkar oss alla. Frågan är bara hur vi kan påverka tillbaka.